rabbin

English

Noun

rabbin (plural rabbins)

  1. Dated form of rabbi.
    • 1659, Samuel Lee, Orbis miraculum, or, The temple of Solomon [] :
      Vain and futilous are the feavourish dreams of the antient Rabbins

Anagrams

Finnish

Noun

rabbin

  1. genitive singular of rabbi

Anagrams

French

Etymology

From Ecclesiastical Latin rabbinus, from Koine Greek ῥαββί (rhabbí), from post-biblical Hebrew רַבִּי (rabbī, my master).

Pronunciation

  • IPA(key): /ʁa.bɛ̃/
  • Audio:(file)
  • Audio (France (Somain)):(file)

Noun

rabbin m (plural rabbins)

  1. rabbi

Derived terms

Further reading

Norwegian Nynorsk

Noun

rabbin m (definite singular rabbinen, indefinite plural rabbinar, definite plural rabbinane)

  1. (pre-2016) alternative form of rabbinar

Swedish

Etymology

From Medieval Latin rabbinus, from Hebrew רַבִּי (rabbi). Doublet of rabbi.

Pronunciation

  • Rhymes: -iːn

Noun

rabbin c

  1. a rabbi
    Av de få rabbiner jag känner till är rabbi Cohen min favorit.
    Of the few rabbis I know, Rabbi Cohen is my favorite.
    • 2000 December 18, 1973 års bibelkommission, “Fotnot till Apostlagärningarna 5:34”, in Bibel 2000[1], © Svenska Bibelsällskapet, accessed at Litteraturbanken.se, archived from the original on 3 August 2025, page 2360:
      Gamaliel d.ä. [var en] berömd rabbin, verksam ca 30–60 e.Kr.
      Gamaliel the Elder was a famous rabbi, active c. 30–60 AD.
    • 2023 March 18, Peter Halldorf, “Ett moraliskt dilemma”, in Tidskriften Pilgrim[2], archived from the original on 3 August 2025:
      [De kom att] tänka på Jeremia när de såg och hörde rabbinen från Nasaret.
      They thought of Jeremiah when they saw and heard the rabbi from Nazareth.

Declension

Declension of rabbin
nominative genitive
singular indefinite rabbin rabbins
definite rabbinen rabbinens
plural indefinite rabbiner rabbiners
definite rabbinerna rabbinernas

Noun

rabbin

  1. definite singular of rabbi

References

Anagrams